Ur sanden

Vad har sötaste för sig då?

Orden avslutar en egentligt innehållslös utläggning som gripits ur intet för att släta över gårdagens misslyckande som förmodligen knappt noterats och innan stavelserna ens hunnit memorerats har de numera namnlösa avsändarsiffrorna förpassats till den osynliga papperskorgen. För svaga dagar, intalar hon sig, så hon inte riskerar göra någonting hon senare kommer att ångra.

För ja, vad gör hon? Bidar sin tid gör hon. Bättre klippa banden nu, innan det här börjar göra ont på riktigt.

but then again...

Och någonstans mellan spår och avgaser dyker den välkända profilen upp och hon behöver inte ens sträcka ut varken nätburen eller fysisk hand för att nå den - bara vetskapen om vad som inom några timmar kommer att få avnjutas är gott nog för att plantera ett leende långt in i hjärteroten som paketerar hjärtslag i silkespapper och avslutande cymbal.

...som när nacken utgör inkörsporten till den där världen där han helt glömts bort att jag existerar, där han förväntar sig noll och kan få allt, idag, kanske en dag till, kanske en vecka, en månad, ett år.

Idag. Bara idag. Värms av allt han aldrig kommer att få veta.

Locket på

Hur andas lugnande när korsstygn under huden lämnar tåtar åt alla håll, drar åt och paketerar muskler, organ, hela jävla armbebodda själen i nätpreciserad totalångest, all rationalitet gömd under lager-på-lager av dubbelknutar ickeknut, varje inandning en flodvåg, varje andetag en evighet, varje blinkning den sista.

Pre-sorti?

Stegen är bestämda men luftburet baktaktade när det sista av honom rinner ur och ned i gårdagens strumpbyxor på väg upp i rulltrappan. Är det så här det ska vara nu? Möter blickar, gårdag, stjärnskrift och känner en fast arm runt de axlar som hellre hade gått själv, en hand som avslöjar hjärtslag, säger alla ord det kvävda bröstpartiet aldrig vågar. Sväljer. Inte skada mer nu. Andas. Dra lärdom.

Bara du tar mig med storm och aldrig låter mig hållas.

Plötsligt händer det

Och återigen låter jag livet rycka tag i mig, upp, runt, bort och tänker egentligen inte på så mycket mer än den där självklara luktens sätt att leta sig in under hud murar rationalitet, rubba alla borden måsten skullen, tvinna nerver blodpump längtan och bara lämna lust till djuphavsfiske.

Jag visste att det fanns ett sätt att börja gilla tvärbanan.

Problemet är att leva idag och inte imorgon.

Hemma?

Jag saknar jordbävningarna. Ytterligheterna. När fysiken tar sig det inres uttryck. Att komma hem är alltid det värsta, självklarheten bor lika lite här som där: måste skapas, läggas som omsorgsfullt pussel där bitar fattas och alla tycks ha samma mönster. Sakta formar sig en vardag som slås omkull i en blinkning. Moder jord väntar med nybakta bullar och öppen famn, så stor och varm och lockande men nej, inte än. Inte så här, nog med bounce på landningsbanan.

Hög tid att skapa bra. Bestående bra.